Tacksam

Det som var ett så enkelt ingrepp som en gallstensoperation höll på att gå riktigt illa för mig.

Torsdagen 9 december 2010 kl: 11.30 anlände jag till kirurgmottagningen på Nacka Sjukhus för att göra en ”enkel” gallstensoperation. En sköterska hämtade mig och jag fick klä av mig och ligga på en säng och vänta. Inget nagellack, smink eller smycken på så jag kände mig naken. Narkosläkaren kom och presenterade sig och skulle sätta nålar på mig men mina kärl ville inte vara med så de fick problem på en gång och stack mig på flera ställen innan det lyckades. Började känna mig nervös inför ingreppet och narkosen men de var omtänksamma och tog hänsyn till det och pratade med mig hela tiden. Väl inne i operationsrummet försvann jag in i en dimma och sen sov jag.

Vet inte efter hur lång tid men väl på uppvaket och dåsig böjde sig en syster över mig och sa att nu är stenen borta och allt har gått bra. Narkosläkaren var hos mig också men något konstigt i kroppen hände sen. Jag fick svårt att andas eller jag orkade inte andas. Mitt HB sjönk till 60 som skall ligga någonstans mellan 120 och 130, något var galet. Kände min kropp domna bort och jag blev mer och mer trött och orkade inte andas. Narkosläkaren som stod vid mig hela tiden och hade koll på min andning böjde sig över mig till slut och sa: Vi måste förflytta dig till St:Görans sjukhus eftersom vi misstänker en inre blödning…vet inte hur jag reagerade först men sen kom en sköterska och frågade om jag ville att de skulle kontakta någon och jag ville självklart at min pojkvän skulle kontaktas och min väninna. Min älskade hade råkat ut för magsjuka och vågade inte komma. Sen blev det ambulansen med blåljus på och jag var vaken hela tiden men min kropp var kall och andningen var svår. Kände att jag började försvinna mer och mer.

Väl framme stod ett akutteam och tog emot mig och det gick undan med allt. De satte EKG, gav mig blod och nya nålar för vad vet jag inte, minns bara en massa blå rockar som var runt mig och tog hand om mig. Sen rullades jag in på röntgen och efter det konstaterades det att jag hade en inre blödning i buken och att de var tvugna att öppna mig igen.

Nu kom min första hemska tanke men inte så värst rädd blev jag ”Jag vill inte dö nu” Min fina väninna kom snabbt till mig och det kändes jättebra att hon var där. Mina tårar rann och jag fattade fortfarande inte vad som händer. Jag bad henne ringa äldsta sonen och sen tog de in mig i en ny operationssal med en massa folk och jag minns narkosläkaren som var en kvinna och som pratade med mig hela tiden. Jag vet att jag hade i huvudet at det kan hända att jag inte vaknar igen men rädsla kände jag inte utan bara att det är för tidigt för mig att försvinna. Kanske var det detta som hjälpte mig men det kommer jag aldrig att få veta.

Väl på uppvaket och intensiven var jag mycket dåsig och en massa slangar  överallt samt blodpåsar som fyllde på mitt nästan tomma förråd. Det bästa av allt var att min älskade son satt brevid mig och höll min hand. Det första jag tänkte var ”JAG LEVER”

Dagen efter skjutsades jag upp på en avdelning där jag skulle få ligga tills mina värden blev bra och jag hade ett snyggt drenage som tömde mig på rester av den inre blödningen. Under operationen tömde de mig på ca 1 1/2 l blod och nu efteråt så vet jag att det var ett blodkärl från levern som brustit. 

Livet kan förändras snabbt och nu i efterhand så är jag otroligt tacksam över den svenska akutsjukvården. Bugar djupt för alla fina, underbara, omtänksamma, fantastiska, beundransvärda människor som jobbar där och som står redo för att hjälpa en medmänniska i nöd. Vilka helgon!

Nu har det gått ett par veckor och jag mår bra men har svårt att fatta detta hände för bara ett par veckor sedan. Tacksam för mitt liv och det är andra gången som jag råkar ut för något allvarligt. Den första gången var en cykelolycka och hamnade även då på intensiven. Ja, vad ska man säga???Hur många chanser får jag och jag känner mig nästan som en katt med nio liv. Livet är iallafall helt fantastiskt underbart trots många prövningar vi utsätts för. Men jag tror på att kärleken får oss att överleva oavsett vad den riktar sig emot.

Lev väl alla och ta vara på livet//L

Annonser

2 thoughts on “Tacksam

    • Fina Elina min favvotjej. Den cykelolyckan kommer vi att minnas länge och du var så go den gången. Glömmer det aldrig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s